Myten om de samarbetsovilliga kvinnorna

Otaliga historier från arbetsplatser och statistik och studier kring särskilt teamkrävande jobb går i en och samma riktning. Kvinnor sägs ha svårt att samarbeta, med varandra. Om man då är kvinna och ska leda andra kvinnor, måste det ju bara vara näst intill omöjligt, ja kanske rent av ett litet helvete.

Jag har läst många frågespalter om detta, kvinnor som undrar hur de ska göra, män som kliar sig i huvudet över hur de ska lösa konflikter mellan kvinnor etc.

Jag minns en anekdot för många år sedan. Jag var chef i ett mellanstort företag med en jämn fördelning mellan kvinnor och män. Vi hade en rak och öppen dialog och mycket av kulturen byggde på att våga. Just den här dagen råkade jag passera förbi i fikarummet när några av kvinnor klagade och jämrade sig över något. Tyvärr var det inte första gången.

Jag är själv relativt allergisk mot skitsnack i alla former, och kände plötsligt att det var just den här typen av dialog, som gör att vi kvinnor har svårt att få respekt och banar väg för uppfattningen att kvinnor är ”skvallerkärringar” och ”svåra att samarbeta med”. Jag tror ju ingen vill spä på en sådan uppfattning så jag bestämde mig för att vara rak.

Jag stannade upp och sa; ”tjejer, är ni medvetna om att det ni just nu håller på med, cementerar de vanliga fördomarna om oss kvinnor som "gnäll och skvaller klubben", dessutom skapar det en bild av att vi ägnar oss åt att projicera problem utan att själva ta ansvar och lösa dem”

De undrade hur jag menade och jag sa; ”tänk lösning istället för problem och fundera på hur ni kan tänka annorlunda nästa gång det uppstår ett problem eller något ni inte är nöjda med, jag tycker vi har ett ansvar att framstå så bra vi är, fundera också på hur ni pratar om det i plenum".

Det blev ganska tyst förstås. Reaktionen kunde ha blivit upprördhet och nytt gnäll. Men sen sa den ena av dem; ”aj då., så vill vi ju inte uppfattas”

Det gick någon vecka och en liknande situation inträffade igen. Jag passerade fikarummet och ett liknande samtal pågick, men innan jag hann säga något, avbröt det ena tjejen plötsligt och sa; ”ja just det, vi ska ju tänka om, inte framställa oss som gnälltanter”.

Efter den dagen hörde jag aldrig den typen av konversation mellan någon av tjejerna på kontoret. Så dessa tjejer, blev plötsligt medvetna om sitt beteende och hur andra kanske kan uppfatta dem. Som kvinnlig chef kunde jag säga detta utan att det blev en stor sak av det. Jag tror att det hade varit mycket svårare som manlig chef. Ja det skulle till och med kunnat spä på fördomar och skapat en större konflikt.

Med ovanstående anekdot som bakgrund tror jag att kvinnor alltför sällan blir medvetna om sitt eget agerande. I vissa fall är det till och med en del av vardagen att gnälla. Att ge återkoppling kring detta kan faktiskt vara lite knepigt att ta sig an som man.

Min erfarenhet är, att du som kvinna, på ett enklare och mer rättfram sätt kan kommunicera med och utveckla kvinnor och att det är något som man definitivt kan använda som en fördel. Något som jag tror att män kanske inte har funderat över, då myten om att kvinnor har svårt att samarbeta med varandra gäller i allra högsta grad om du är kvinna och chef, för andra kvinnor.

Så du som har en kvinnodominerad organisation och är kvinnlig ledare, se det som en stor möjlighet och gåva att kunna nå kvinnor mer rättframt utan att skapa konflikter!