När chefen vill stjäla scenen

När chefen vill stjäla scenen är det sällan något som man regerar på vid första anblick. 

Det börjar ofta i det lilla. Ett möte där chefen tar över en presentation som någon annan förberett, ett projekt där teamet gjort grovjobbet men chefen står längst fram när resultatet ska visas upp, en vardaglig situation där chefens behov av att synas väger tyngre än att låta andra få erkännande. 

Det är inte alltid illvilja bakom, ibland är det ren osäkerhet, ibland en vana från tidigare roller där synlighet var lika med överlevnad. Men oavsett motiv händer något subtilt men avgörande i organisationen när ledaren självmant kliver upp på scenen för att ta emot ovationerna. 

Först förändras dynamiken i rummet. Medarbetare som tidigare tog initiativ börjar hålla tillbaka. Varför lägga ned extra energi om någon annan ändå tar äran. Varför sticka ut om det ändå är chefen som ska glänsa. Det är en tyst förskjutning, men den går snabbt. Engagemanget sjunker inte för att människor blir lata, utan för att de blir kloka. De anpassar sig. De lär sig hur belöningssystemet fungerar, och om belöningen alltid landar hos chefen, då slutar man sträva efter den. Sedan händer något med chefens tillit. Inte den tillit chefen har till andra, utan den tillit andra har till chefen. 

För en ledare som vill stå i centrum skapar en osäkerhet hos omgivningen: är det här beslutet taget för verksamhetens bästa eller för chefens egen positionering. Är den här kommunikationen utformad för att hjälpa oss eller för att få chefen att framstå som handlingskraftig. När en ledare börjar jaga bekräftelse blir varje handling färgad av den jakten, och människor märker det långt innan ledaren själv gör det. Det är som en svag ton i bakgrunden som inte går att ignorera och när den väl hörs, går den inte att ohöra. 

Det verkligt problematiska är när ledaren inte inser vad som sker. För en chef som är van att stå i centrum upplevs det som naturligt att ta scenen. Det känns som ledarskap. Det känns som ansvarstagande. Det känns som att man visar vägen, men för organisationen ser det annorlunda ut. Det uppfattas som att chefen inte litar på sina medarbetare, inte klarar av att släppa kontrollen, inte förmår att låta andra växa. Det ser ut som att chefens ego är större än chefens uppdrag. När den bilden väl har satt sig är den svår att tvätta bort. Det är också här som den mest känsliga frågan uppstår: hur säger man det till en chef? Hur berättar man för någon som vill stå i rampljuset att rampljuset kan skada mer än det hjälper? Det är en paradox, för den som behöver höra det är ofta den som är minst mottaglig. 

En chef som söker bekräftelse är ofta också en chef som är lättkränkt. Inte i dramatisk mening, utan i den där lågmälda, svårfångade formen där varje invändning känns som en personlig kritik. Där varje försök till feedback upplevs som ett hot mot självbilden. Där varje försök att lyfta frågan riskerar att leda till att relationen skadas. Därför blir tystnaden det enklaste alternativet, men tystnaden är också det farligaste. För när ingen vågar säga något fortsätter beteendet. När beteendet fortsätter växer skadan. Organisationen blir mer passiv, mer försiktig, mer beroende av chefens humör och behov. Det är som att hela verksamheten börjar rotera kring chefens känsloläge istället för kring uppdraget. Det är inte hållbart, men det är vanligt. 

Så vad gör man? Det finns ingen enkel lösning, men det finns en nödvändig insikt: en chef som vill stjäla scenen behöver hjälp att förstå varför scenen inte alltid är chefens. Ledarskap handlar inte om att stå längst fram, utan om att stå bakom andra. Det handlar inte om att få applåder, utan om att se till att andra får dem. Det handlar inte om att bli bekräftad, utan om att skapa en kultur där människor känner sig trygga nog att ta ansvar, initiativ och risker. 

En chef som förstår det behöver inte scenen. En chef som inte förstår det kommer alltid att söka den.

 Det är just därför frågan är så viktig att våga ta upp, även om den är obekväm. För i slutändan är det inte chefens behov av bekräftelse som avgör organisationens framtid, utan chefens förmåga att släppa taget om den.

Har du någon gång tagit över scenen och vilka konsekvenser fick det för ditt team, deras motivation och tilliten till dig?