Är alla chefer maktgalna?

Det finns få roller i arbetslivet som omges av så många föreställningar som chefens. En av de mest seglivade är idén om att chefer drivs av ett närmast omättligt behov av makt. Att de vill bestämma, kontrollera och styra andra människor och ibland till och med för sitt eget höga nöjes skull. Den bilden dyker upp i allt från fikarumsprat till diskussioner om distansarbete, där vissa menar att chefer motsätter sig hemarbete enbart för att de vill “ha koll”.

Men är det verkligen så enkelt? Eller är det snarare så att vi blandar ihop ansvar med makt, och att det i den sammanblandningen uppstår en misstolkning som gör både chefer och medarbetare en otjänst?

När man skalar bort fördomarna och tittar på vad chefsrollen faktiskt innebär blir det tydligt att makt inte är ett självändamål, utan ett verktyg. Ett mandat. Ett sätt att kunna ta ansvar för verksamhet, människor och resultat. Utan makt, i betydelsen befogenheter, mandat och möjlighet att fatta beslut, är det helt enkelt omöjligt att vara chef. Det går inte att ta ansvar för något man inte har möjlighet att påverka. Det går inte att skapa riktning om man inte får lov att styra. Och det går inte att bära konsekvenserna av beslut om man inte får fatta dem.

Problemet är att makt är ett laddat ord. Det väcker associationer till dominans, kontroll och hierarki. Men i en organisatorisk kontext handlar makt oftare om ansvar än om kontroll. En chef som vill att medarbetare ska vara på kontoret kanske inte gör det för att “se” dem, utan för att säkerställa samarbete, kunskapsöverföring eller arbetsmiljö. En chef som följer upp resultat gör det inte nödvändigtvis för att kontrollera, utan för att det är en del av uppdraget. Men eftersom makt historiskt har missbrukats och eftersom vi alla har erfarenheter av mindre lyckade chefer, är det lätt att tolka varje uttryck för ledarskap som ett uttryck för maktbegär.

Det betyder inte att chefer är oskyldiga. Alla människor har relationer till makt och ledare är inget undantag. Det finns chefer som drivs av bekräftelse, status eller kontroll. Det finns de som kliver in i rollen för att de vill påverka, men också de som gör det för att de vill synas.

Det viktiga är inte att förneka att makt kan vara lockande, utan att förstå hur man som ledare förhåller sig till den. Ett sunt ledarskap kräver att man reflekterar över sitt eget behov av makt: Varför vill jag leda? Vad får jag ut av att ha mandat? Hur påverkar mitt behov av kontroll andra människor? Och hur säkerställer jag att min makt används för verksamhetens bästa, inte för mitt eget?

Makt i sig är varken god eller ond. Den är neutral. Det är användningen av den som avgör om den blir konstruktiv eller destruktiv. En chef som använder sitt mandat för att skapa trygghet, tydlighet och riktning upplevs sällan som maktfullkomlig. En chef som använder samma mandat för att detaljstyra, begränsa eller hävda sig själv upplevs däremot snabbt som maktgalen. Skillnaden ligger inte i befogenheterna, utan i intentionen och i hur de kommuniceras.

Det är också viktigt att komma ihåg att makt inte bara är något chefen har. Det är något medarbetarna ger. Mandat bygger på förtroende. En chef kan ha formell makt men sakna faktisk påverkan om medarbetarna inte litar på personen. På samma sätt kan en chef med starkt förtroende utöva ledarskap även i situationer där formella befogenheter är begränsade. Det är därför relationer, kommunikation och transparens är så centrala delar av ledarskapet. Makt som utövas utan förtroende upplevs som kontroll. Makt som utövas med förtroende upplevs som ledarskap.

I diskussionen om distansarbete blir detta extra tydligt. När en chef uttrycker oro för att för mycket hemarbete kan påverka samarbete eller kultur, tolkas det ibland som ett uttryck för kontrollbehov. Men ofta handlar det om ansvar: för arbetsmiljö, för prestation, för teamets sammanhållning. Det betyder inte att alla chefer hanterar frågan väl, men det betyder att vi behöver skilja på intention och effekt. En chef som vill att människor ska vara på plats för att verksamheten kräver det är inte maktgalen. En chef som vill det för att hen känner sig otrygg utan kontroll är en annan sak.

Det är därför viktigt att ledare vågar prata om makt. Inte som något skamligt, utan som en del av uppdraget. Att vilja påverka är inte fel. Att vilja ta ansvar är inte fel. Att vilja leda är inte fel. Men det kräver självinsikt. Det kräver att man förstår sina drivkrafter och sina svagheter. Det kräver att man är medveten om hur ens beteenden uppfattas av andra. En chef som inte reflekterar över sin relation till makt riskerar att bli styrd av den. En chef som gör det, kan använda den på ett sätt som skapar trygghet, riktning och resultat.

Så, är alla chefer maktgalna? Nej.

Men alla chefer har makt och alla chefer behöver förhålla sig till den. Det är inte makten i sig som avgör om en ledare blir bra eller dålig, utan hur den används.

När makt kopplas till ansvar, transparens och omtanke blir den en förutsättning för gott ledarskap. När den kopplas till ego, kontroll och osäkerhet blir den ett hinder.

Det är i den skillnaden som ledarskapets kärna ligger, inte i frågan om makt i sig.