Är det tillåtet för en chef att krascha?

Det finns ett starkt tabu kring att en chef inte får visa sig svag. Som om själva definitionen av ledarskap vore att alltid stå rakryggad, oberörd och redo att bära allt. 

Men vad händer när verkligheten kommer ikapp, när kroppen säger stopp och hjärnan inte längre orkar hålla ihop alla trådar? Då uppstår en märklig dubbelhet. Chefen som kraschar kanske skäms, för det strider mot bilden av styrka och samtidigt blir kraschen en påminnelse om att just de mest empatiska cheferna ofta är de som går sönder först. 

De som lyssnar, tar in, försöker bära både sina egna och andras bördor, de riskerar att brinna ut. Och när de försvinner, när de tystnar eller lämnar, blir det kvar en annan typ av ledarskap. Ett ledarskap som kanske inte ser, inte känner, inte stannar upp. Ett ledarskap som fortsätter att köra på, som enbart mäter prestation men missar människan och som i förlängningen kan få hela organisationen att krascha.

Det är ironiskt. Vi hyllar styrkan, men styrka utan empati är en svaghet. Vi skapar då en kultur där chefer inte vågar visa sin mänsklighet och därmed förlorar vi just den mänsklighet som gör organisationer hållbara. 

Att våga krascha, att våga säga “jag orkar inte just nu”, borde inte vara ett nederlag utan en signal om att vi behöver tänka om. För om vi bara låter de hårdaste överleva, de som inte bryr sig tillräckligt för att bli utbrända, då bygger vi system som är starka på ytan men sköra i grunden.

Kanske är det just där problemet ligger. Vi pratar gärna om hållbarhet i siffror, i miljörapporter och i strategidokument, men vi glömmer hållbarheten i människor. 

En organisation som inte tillåter sina chefer att vara människor, som inte accepterar att även de kan krascha, bygger in en risk som är långt större än en enskild persons sjukskrivning. Den bygger in en kultur där empati blir en belastning och där de som bryr sig mest är de som försvinner först.

Så frågan är inte om en chef får krascha? Frågan är vad som händer om vi låtsas som om de aldrig gör det?

Då riskerar vi att stå kvar med en sorts ledarskap som är hårt, effektivt och obevekligt, men som saknar den mänskliga nerven. 

Utan den nerven blir organisationen till slut bara en maskin som tuggar vidare tills den själv kraschar.

Är det ens möjligt att våga krascha och finns det utrymme för det?