Vem älskar egentligen chefen?

Att vara chef är ofta en ensam position. Det ligger i ledarskapets natur att fatta beslut som påverkar andra, och därmed också att vara föremål för kritik. Den som tror att ett chefsuppdrag kommer med beundran och kärlek gör klokt i att snabbt revidera sina förväntningar.

Att leda människor innebär att hantera olika viljor, värderingar och personligheter. Det innebär också att stå i maktens centrum, en plats som alltid kommer med ett pris. Oavsett hur skicklig, empatisk eller välmenande en chef är, kommer det finnas de som ifrågasätter, utmanar och ibland till och med misstror ledarskapet. Det ligger i människans natur att se på auktoritet med både respekt och skepsis.

Det spelar ingen roll om en ledare försöker vara rättvis, transparent och lyhörd—auktoritet i sig är något som väcker starka reaktioner. Det finns de som instinktivt motsätter sig hierarkiska strukturer, som ser chefer som hinder snarare än möjligheter. Kanske beror det på personliga erfarenheter, en inre övertygelse eller helt enkelt ett obehag inför att någon annan har makt över deras arbetsdag.

Det är förstås inte är en personlig attack mot just den chef som råkar ha ledarrollen—det är ett generellt fenomen. I varje organisation finns individer som hellre vill styra sig själva än följa direktiv, och det är en verklighet varje chef behöver hantera. Den som försöker göra sig omtyckt av alla kommer snart inse att det är en omöjlig uppgift. Det enda man som ledare kan göra är att hålla fast vid sin vision och sina värderingar, även när dessa utmanas.

Att vara en chef som sätter människan i centrum samtidigt som det är fakta och resultat som räknas, kan vara en dubbel utmaning. Man behöver balansera affärsmässiga krav med en ledarstil som bygger på empati och medmänsklighet, samtidigt kan man stöta på medarbetare som inte delar dessa värderingar.

I många organisationer finns det en osynlig konflikt mellan olika synsätt: de som värderar relationer och samarbete högt och de som prioriterar fakta, logik och effektivitet. En chef som betonar lyhördhet och förståelse kan uppfattas som svag av den som sätter karriär och resultat främst. Det kan leda till frustration och misstolkningar när det finns en vilja att se och förstå medarbetarna på ett djupare plan och där det inte är samma sak som att kompromissa med beslutsamhet och tydlighet.

Den humanistiska chefen måste våga stå fast vid sin övertygelse och inte låta sig påverkas av de som anser att empati är en sekundär egenskap i arbetslivet. Att sätta människor först är en långsiktig investering som bygger en stark och hållbar organisation. Men det kräver tålamod, motståndskraft och en vilja att ibland gå emot strömmen.

I slutändan är det kanske inte kärlek och beundran som en chef ska sträva efter. Ledarskap handlar inte om att vara omtyckt av all. Det handlar om att skapa riktning, möjligheter och trygghet för de som följer. 

Den största belöningen för en ledare ligger inte i att bli älskad, utan i att bli respekterad. För när en ledare bygger förtroende, även bland dem som är skeptiska, har hen skapat något som består.

Kanske behöver chefen trots allt ha en stor kärlek för sina medarbetare. Även de som kanske inte tycks förtjäna den?