När ambitionen överstiger prestationen

I en organisation strävar många efter att hitta balansen mellan ambition och prestation. En chef som siktar mot stjärnorna och vill driva teamet framåt kan uppleva sig själv som en katalysator för förändring. Men vad händer när ambitionen överträffar prestationen, inte bara hos medarbetarna, utan även organisationen i stort? 

En av de största utmaningarna är en chef kan känna sig ensam i sitt driv. När en ledare arbetar sena kvällar, tar strategiska beslut och hela tiden tänker på hur verksamheten kan förbättras, menar hen kanske att det är naturligt att förvänta sig samma engagemang från sitt team. Men sanningen är att inte alla delar den samma drivkraft. Alla är inte villiga att arbeta lika hårt.

För en ledare kan detta skapa frustration och en känsla av otillräcklighet. Att vilja se snabba resultat men möta motstånd i form av olika ambitionsnivåer kan leda till känslor av ensamhet och stress. Det är lätt hänt att chefer börjar ställa orimliga krav på sig själva och sin omgivning – och risken är då att det hela mynnar ut i minskad arbetsglädje eller frustration.

Det blir särskilt tydligt när chefer inte kan släppa taget. De försöker fylla luckorna mellan sin egen ambition och teamets prestation genom att göra ännu mer själva. Men detta är sällan hållbart, varken för individen eller för organisationen.

Obalansen kan påverka organisationskulturen. Medarbetarna kan börja känna sig pressade och undermotiverade, speciellt om de upplever att deras insatser aldrig är tillräckliga. Detta leder ofta till minskad lojalitet och i värsta fall hög personalomsättning. Dessutom kan det skapas en känsla av "vi mot dem" mellan ledning och team, vilket i slutändan skadar samarbetet.

Så vad gör man? Ska chefen dra ner på sin ambition för att möta sina medarbetare, eller ska man tydliggöra vilken ambition som krävs för att skapa balans? 

Att sänka sin ambition verkar vara en dålig idé. Bättre att bygga en gemensam förståelse för ambition och prestation. Det handlar inte om att sänka sina förväntningar, utan att se hur man kan anpassa sina ambitioner till vad teamet kan och vill uppnå. Genom att involvera medarbetarna i målformuleringen skapas inte bara en starkare känsla av samhörighet, utan även en tydligare bild av vad som faktiskt är möjligt.

Samtidigt behöver ledare jobba med sitt eget välmående. Att sätta gränser för sig själv och påminna sig om att långsiktiga framgångar ofta kräver tålamod och uthållighet.

Att ambitionen ibland överträffar prestationen är en naturlig del av ledarskapet. Det är ingen svaghet, utan en möjlighet att utvecklas.

Att göra avkall på driv och ambition är ingen väg.

Kanske är det klokt att omge sig med personer som har högre ambition än chefen själv.

Chefens roll blir då att våga göra just detta.

Vad är annars alternativet?