Strutsen har sina sidor

Det finns både forskning och debatt kring att skjuta upp saker.

Att välja att vänta så länge det går att göra det som måste göras.

Det finns olika orsaker bakom beteendet men frågan är vad som händer när ledare och chefer gör detsamma.

De på ytan mest beslutsamma personerna har en tendens att inte få baken ur.

Kanske är de rädda för att ta risker, kan inte överblicka de konsekvenser som kommer hända, eller helt enkelt fega att våga se sanningen i vitögat.

Jag talade med en klok jurist för några veckor sedan som försäkrade att de mest begåvade människorna förvånansvärt ofta vaknar till först när de står inför faktum.

Det borde ju vara bättre att ta eländet när det väl uppstår, annars växer det på sig och kan bli helt ohanterligt på sikt.

Kanske tror vi att det blir bättre, att det suddas ut, att konflikter försvinner med tiden, men de blir oftast bara värre.

Strutsbeteendet ser vi på många håll och just när det gäller ledare och chefer får det förödande konsekvenser.

Det är bättre att samla fakta så att besluten blir bra säger en del, andra säger att det bara blir ett fortsatt samlande eftersom läget förändras hela tiden. Följaktligen blir det inga beslut alls.

Det sägs att ”det är bättre att ta ett dåligt beslut än inget beslut alls” men rädslan för att göra fel kanske driver på strutsbeteendet?

Alla vet att gå och dra på det där besvärliga samtalet eller exekvera det svåra beslutet inte gör något gott alls. Argumentet att man måste låta saker få han sin tid och ge det en chans är ofta tappra försök att egentligen ge sig själv argument för att slippa ta konflikter.

Men de blir bara värre sen. Kanske hoppas man på att någon annan ska träda in och ta den, eller att man själv har en annan roll när det väl smäller.

Vissa sätter strutsmentaliteten i system och lyckas på något märkligt sätt överleva förändringar och nya chefer.

Att vara struts är på ett sätt oansvarigt, där man låter andra få ta konflikterna och hoppas på att det hela blåser över.

Att som ledare hantera dessa strutsar är ett elände.

Att hantera en chef som är struts kanske är än värre?