Är att leda sig själv är viktigare än att leda andra?

Det skrivs otaliga mängder av managementböcker om framgångsrika företag och hur de är uppbyggda och vilket ledarskap som lett till detta.

De är lärorika att läsa och intressant inspiration för många existerande och blivande ledare.

De senaste handlar om individualism och att ta tillvara individernas egna kreativa förmåga och ge utrymme för detta.Det är också ett argument när man rekryterar och ett sätt att skapa ett varumärke.

Men vad sker efter ett tag, när en organisation vuxit sig större? Finns det då möjlighet till att ta tillvara allas personliga idéer eller skapar de en otydlighet för hur företaget uppfattas av kunder och omgivning och finns det en risk att det skapar och utvecklar stora egon och egna agendor som inte gynnar företaget som helhet?

Att leda en organisation där alla får ta eget ansvar inom ett givet område och premieras om de lyckas nå mål är ju en smart idé. Då blir också ledarskapet i sig inte lika viktigt ur ett hierarkiskt perspektiv, men att leda sig själv allt viktigare.

För att kunna leda sig själv krävs övning, erfarenhet och i viss mån kanske mentorskap från andra som upplevt liknande situationer. Allt handlar inte om kreativa idéer utan hur dessa tas om hand, förvaltas och utvecklas vidare utifrån ett behov.

De flesta företag och verksamheter har en tendens att förlora lite av individualismen och kreativiteten när de växer. Det blir helt enkelt för mycket olika avvikelser för att helheten ska gå ihop. Då börjar man skapa processer, rutiner och strukturer. Något som i sig tar kål på självständigt tänkande och känslan hos många av att få utrymme för egna idéer.

Frågan är om det finns en magisk gräns när verksamheter inte längre kan erbjuda den inledande spännande visionen om frihet under ansvar?

Kanske som i de flesta förhållanden. När struktur och uppstyrning kommer på agendan så dör lite av kärleken. Även om det finns de som hävdar att kreativitet just kan fortleva genom struktur.

Att leda sig själv blir oavsett allt viktigare. Att leda personer som kan leda sig själva ger också ledarskapet en ny dimension och på många sätt förenklar det ledarskapet ur ett hierarkiskt perspektiv. Å andra sidan är det en utmaning att leda människor som inte anser sig behöva eller vill bli ledda.

Vi vet att det är viktigt för oss människor att ha förebilder. Tyvärr talas det kanske för lite om chefer som bra sådana.

Kanske handlar chefens och ledarens roll framgent mer om att utbilda och utveckla än att leda och fördela arbetet?

Att tillföra mer och ytterligare dimensioner till de som redan anser sig veta en hel del är en utmaning för ledarskapet.

Jag är övertygad om att de chefer som inte klarar av detta kommer ha färre att leda framöver.

Då är det kanske dags att börja att leda sig själv. Något som kanske borde skett långt tidigare.