tisdag 3 februari 2015

Varför vågar ingen säga något?

Talade men en erfaren chef i veckan som just nu har ett interrimsuppdrag. Han berättade att den nya chefen har en ovana att ändra agendor och strategiska överenskommelser utan förvarning.

Ett möte med given agenda och utgångspunkt kan efter några minuter övergå till en helt annan agenda än vad som sagts tidigare. Projektens syfte byts i realtid och det arbete som lagts ner och det material man arbetat för att ta fram, blir plötsligt obsolet.

Det kan ju låta absurt, men faktum är att många vittnar om liknande situationer. Även chefer upplever att mattan dras undan i sista stund. En del skulle kanske kalla det härskartekniker, andra, ren dumhet.

Frågan är om det är en taktik eller om det helt enkelt är så att det finns människor som är så ostrukturerade.

När man som erfaren chef möter denna typ av chef blir man oftast handfallen. Hör jag rätt? Hur är det möjligt att ändra total riktning inom en så kort tidshorisont och utan förvarning? Är det kanske jag som är dum? Oftast blir omgivningen förvirrad och osäker. Men är det kanske det som är meningen?

De flesta som bär ett ansvar för en verksamhet tänker på dess bästa. Att göra tvära och snabba kast kring den inriktning som lagts fram anses fullständigt vansinnigt och kan betecknas som tjänstefel. Men i vissa organisationer verkar det vara så. Mycket beroende på vem som är chefen. Tyvärr.

Om den högsta chefen har ett sådant beteende kan det kanske finnas en anledning till att människor inte ifrågasätter detta beteende. Rädsla för mitt eget arbete men också därför att det är så absurt att de flesta undrar om felet ligger hos en själv.

Men frågan är varför ingen åtminstone frågar varför?

Varför ändras riktningen så plötsligt? Vad var det som var så dåligt med det förra beslutet? Är detta förankrat? Vad är fördelen med detta snabba kast?

Så varför vågar ingen säga något? Svaret ligger kanske i rädslan för vad det ger för konsekvenser. Men om frågan ställs på rätt sätt kanske det är lättare att förstå detta agerande.

Konsekvensen blir istället att alla i tysthet accepterar detta agerande. Att skvallra för en högre chef går ju inte heller eftersom du måste kunna bevisa vad som sagts och gjorts.

Härskatekniker finns det många uppslag kring och hur de ska hanteras. Frågan är varför ett vanligt civilkurage är svårt att hitta i organisationer.

Vi läser om chefer som skaffar sig maktfullkomlighet genom att ta sin omgivning som gisslan. Något som tyvärr bygger på chefsföraktet.

Ett sätt att stoppa en sådan utveckling är att göra det i sin linda. Sen är det mer eller mindre försent.

Modiga chefer vågar göra detta på ett smart sätt. Om de inte gör det i tid blir de gisslan under det som de själva kanske föraktar som mest.

Tyvärr är det nästan bara chefen som kan göra detta.

Så varför är det så få som vågar säga något?

Det blir ju inte bättre längre fram. Bara svårare.

Inga kommentarer: