Är kvinnor mindre taktiska än män?

Frågan kanske verkar provocerande men jag lägger ingen bedömning i den. Så jag ber dig att inte göra det heller.

Men faktum är att en majoritet av de kvinnliga chefer jag känner, i förhållande till samma antal män, ofta hamnar i situationer där de inte kan eller vill acceptera rådande omständigheter.

Det leder till att många av dem självmant lämnar sina jobb, till omgivningens förvåning, eller i en del fall, ombeds att göra det.

Om du lyssnar på deras historier handlar det kanske inte alltid om att de inte var överens om strategin eller verksamhetens riktning, något som ofta kommuniceras när det gäller män, nej det handlar ofta om att inte acceptera kortsiktiga beslut, ageranden som anses bygga på en osund människosyn eller etiska och moraliska frågor.

För många år sedan föreläste jag på ett välrenommerat institut och vi avhandlade då det som brukar kallas ”corporate slavery”, dvs. att prestationsångesten och önskan att inte misslyckas, driver många till att agera mot sina värderingar.

Det märkliga var att majoriteten av männen tyckte att det var helt okej, för att nå högre i karriären, medan kvinnorna inte kunde tänka sig att acceptera detta.

Självklart finns det individer som resonerar tvärt om, men det var slående hur fördelningen såg ut i just detta fall.

Att kunna stanna kvar som ledare och göra det du tror på handlar om integritet och auktoritet, men också om att hitta en bra balans mellan när du ska agera eller vägra.

Många kvinnor kompromissar inte kring frågor de anser är viktiga och gör sig ibland ovän med de som de inte tycker står för dessa värderingar. Med ovän menar jag att de inte räds att ta konflikten, sedan upptäcker de att det gått för långt och i vissa fall blir de väldigt överraskade.

Att kunna vara rak är alltid något som inger respekt, men det skapar också rädslor. Det utmanar omgivningen på ett sätt som den kanske inte alltid kan hantera.

Resultatet blir att de gör sig av med de som är ”besvärliga” eller som avslöjat eller sett igenom spelet.

Jag vill inte rekommendera kvinnor att sluta stå på sig, stå upp för sin sak eller hänge sig åt fega beslut, men ibland kanske de skulle vara lite beräknande, ur ett konstruktivt perspektiv.

För faktum är att kvinnliga toppchefer ofta blir kortvariga på sina positioner, kanske för att många av dem tar ”självmordsuppdrag”, men det kan inte vara hela sanningen.

Ofta utgår vi från oss själva och om vi är orädda, tydliga och villiga att utmana det vi tror på utan att bry sig om sitt eget väl, jag då är det kanske inte så enkelt att förstå vilka processer som sätts igång.

Kanske behöver kvinnor bli mer taktiska, utan att för den skull förlora sin integritet.

Det finns många män som klara detta, till synes bättre.

Kanske kan de som balanserar mod med eftertanke lära varandra.

Vi vill ju ha kvar chefer som vågar.