Ansvar? Nej tack!

Idag hade jag en intressant dialog och diskussion kring ansvar, förväntningar och ledarskap. En av de mest uttröttande saker en chef konfronteras med är bristen på ansvar från omgivningen. Eller, upplevelsen av bristen på ansvar.

Kanske är det så att ledare med automatik har en syn på ansvar som till viss del skiljer sig från andra? Ansvar är kanske för en anställd att göra sitt jobb, utifrån vad man anser är sitt jobb och övrig tid är man inte tillgänglig, d.v.s. inget ansvar.

Det låter kanske fördomsfullt, men faktum är att det resonemanget finns i stor utsträckning på fler arbetsplatser än man tror och kanske är det på ett sätt korrekt utifrån det faktum att ingen tydliggjort vad ett ansvar innebär.

Många ledare förvånas över att de måste påtala vad de förväntar sig, utan utgår ifrån att det är självklart. Men lika självklart för en ledare vad ansvar är, lika självklart är en annan bild för andra grupperingar.

Att ta ansvar är till stora delar en värdering som kommer från tidig ålder. Olika kulturer och olika grupperingar ser på ansvar på olika sätt. En del vill helt enkelt inte ta ansvar, det inkräktar på friheten.

Att ta ansvar för sig själv, sin omgivning och närmaste är i mångt och mycket en värderingsfråga. Dessa värderingar tar man sedan med sig in i arbetslivet. Kanske kan det tyckas vara en alltför självklar sak att tala om ansvar. Att ta upp frågan upplevs som att underskatta eller idiotförklara sin omgivning.

Men faktum är att ett stort energitapp för ledare, är just synen på ansvar. Att synen är olika och att de ska behöva definiera vad att ta ansvar egentligen är.

Efter att ha talat med olika chefer i olika branscher slog det mig att olika värderingar på ansvar, eller kanske bristen på ansvar som många upplever, är en av de konfliktsituationer många tampas med men inte alltid vet hur de ska angripa.

Det krävs kanske mod att utmana synen på ansvar och att våga sätta sin agenda som ledare för vad ansvar är och vad som förväntas. Att faktiskt ta ansvar för att sätta ansvarsfrågan på agendan.

Att ta ansvar kanske ses som något bra och som stärker individens självkänsla, men för många skapar det bara ångest. Kanske är det så att utan befogenheter så blir ansvar ointressant eller plågsamt? Och en ledare som inte ger befogenheter kanske också får acceptera ett mindre ansvarstagande?

Att låta människor ta ansvar för vilket ansvar de vill ta är ändå en ledarskapsfråga.

Fler chefer och ledare skulle behöva orka göra det jobbet. För sin egen skull men också för sina medarbetares skull.