Insikt eller inte, det är frågan?

Det är alltid intressant att lyssna på seniora chefer som kommit till insikt. Att människor mognar med tiden och kan se tillbaka på det som åstadkommits med andra ögon. Efterklokheten är ju som bekant världens mest exakta vetenskap.

Samtidigt har många chefer som nått en s.k. topp position, i många fall en sak gemensamt. Att behöva hantera kriser och svårigheter. Ofta kopplat till omgivningen, kanske inte alltid för dem själva. Eller är det samma sak?

På frågan hur det känns att hantera andra människors smärta, rädsla och reaktion vid de situationer man tvingas sända människor ut i kylan, blir svaren ofta ett att distansera sig från händelsen.

När chefer avslutar sin karriär är det ofta dessa situationer som återkommer, som är smärtsamma minnen. En del erkänner det andra urskuldar sig kanske med; ”det var det som måste göras” eller ”jag gjorde det uppdraget krävde av mig”.

Ofta tvingas chefer till att låta sin empati stå tillbaka och det kan sedan övergå i likgiltighet eller försvar.

Kanske är det ett nödvändigt ont för att kunna vara chef. Att genomföra tagna beslut, inte ångra dem, vara den som tar kommandot för att kunna kontrollera vad som ska ske, att bortse från alla former av sympati och skuldkänslor.

Men vad händer med den som ständigt måste träna bort att känna efter?

Det finns en klok psykolog som jag lyssnat till kring vad som händer med människor som tvingas sluta känna efter. Han har två olika uppdrag. Att coacha börschefer och avgöra utgången av svåra sjukdomsfall och hur samhället kan eller bör stödja dessa.

Kanske finns det likheter mellan dem båda.

Eller är det så att man är extra lämplig som chef om man saknar medkänsla?

Psykologen har berättat för mig om många chefer han mött som helt förlorat sin mänskliga sida. Har tappat bort sin egen identitet. Uppslukad av egot som tar en till toppen och som sedan kommer som en bumerang tillbaka. Att aldrig vara nära sina äkta känslor skapar ibland små eller till och med stora monster.

Kanske är det detta som många upplever hos ledare de möter. Att de förlorat kontakten med verkligheten på det känslomässiga planet.

Kanske är det ett måste om man vill ha de svåra uppdragen.

Eller är det precis tvärtom?

Insikten sägs nå en när ens sista stund är kommen.

Att inse att man borde gjort annorlunda kan ju skapa ännu mer smärta.

Är det kanske bara de modiga cheferna som vågar ta insikterna till sig tidigare?
?