torsdag 26 november 2009

Tack för att du vill vara chef!

Hörde Tidningens Chefs radioreklam för en tid sedan. Underbart! Någon tackar cheferna för allt de gör, och på ett sätt som faktiskt beskriver hur eländigt det kan vara ibland. Som chef ska man vara alldeles perfekt, på allt.

Man ska kunna ekonomi, vara en god kommunikatiör, strukturerad, visionär, riskbenägen men ändå realist, humanist, ha förmåga att inspirera, kunna leda sig själv, visa känslor men ändå hålla huvudet kallt. Man ska vara tillgänglig hela dygnet och prestera. Man kan ju undra om det finns sådana människor?

Man får heller inte misslyckas, visa sig svag, eller för stark. Allt man gör bedöms och alla tycker att något inte är bra. Man får sällan beröm, ingen konstruktiv feedback utan anses vara en jävel. Det finns till och med de som anser att chefer ska motarbetas för att de är onda.

Puh! Man blir trött bara man tänker på det!

Varje dag ska man ta hand om andras problem, rädsla, olycka och oförmåga. Sällan får man dela lycka och kärlek. Eller?

I svåra chefsuppdrag så är det tyvärr ofta så. Energin får man hitta någon annanstans. Man blir ett verktyg för andras projektion. Men det är ju ens jobb, eller? Det har man ju betalt för, eller?

Självklart gör man sina egna val. Men ofta tillkommer det saker i de valen som man kanske varken vill eller har räknat med.

Chefsroller omges outtalat av en massa krav och förväntningar som chefen själv inte har en aning om. Att mandat och ansvar är i balans med befogenheterna är ett minimikrav i en chefsroll, något som ibland glöms bort, eller förutsätts, men när det inte blir så, är det inte enkelt att leda.

Alla har krav på chefen. Chefens chef och medarbetarna och alla övriga som är beroende av denna. Det är ju inte svårt att känna press och prestationsångest. Många tycker nog att det är självvalt. Ger sig in i leken så får man leken tåla, men chefer är också människor. Något som omgivningen, inklusive medarbetarna verkar glömma.

Jag talade med en vän för några år sedan som satt i en besvärlig sits att ändra en hel verksamhet som funnit väldigt länge. Där var det till och med så att medarbetarna sedan lång tid tillbaka hade en uppfattning att alla chefer var idioter och skulle med alla medel bekämpas och hållas kort, här var det medarbetarna som bestämde. Man kan nästan likna det vid mobbing och trakasserier, men det verkar vara okej att mobba chefer. Det ska man liksom tåla.

Det talas mycket om ansvar och att det hänger på chefen. Varför talas det aldrig om medarbetarnas ansvar? En chef är aldrig bättre än sina medarbetare. En chef kan aldrig klara sitt uppdrag om inte omgivningen är med och presterar. En chef kan inte dag ut och dag in inte enbart utstå kritik, påhopp och krav på att vara perfektionist. Ingen bra chef är omänsklig.

Det är kutym att tala illa om chefen, att öppet eller dolt kritisera. Hur ofta hör man människor berätta om sin underbara, fantastiska suveräna chef? Sällan. Beror det på att den stora majoriteten av chefer är svin, idioter och helt inkompetenta? Det låter ju orimligt. Att just den kategorin skulle vara sämst. I så fall kan man undra hur förmågan och kompetensen ser ut hos de som tillsätter. Nej det är dags att ompröva sin syn på chefen och vad han eller hon egentligen förväntas göra.

Mitt råd till de flesta chefer jag mött genom åren (och till mig själv) är att initialt själv sätta förväntningarna. De flesta jag mött har aldrig tänkt på detta utan blir då ett verktyg för andras åsikter, behov och dömande. Det finns många föreställningar kring vad en chef ska göra och inte göra, uppträda, vara osv. Tänk att du berättade hur du tänker göra, agera och vara? Om någon av dina medarbetare eller chef sedan tycker annat så har du i alla fall sagt vad de kan förvänta sig av dig. Det underlättar att sätta sin egen agenda, jag lovar!

Sen kommer nästa puck. Att berätta vad du förväntar dig av andra. Både för din chef och dina medarbetare. Kan så vara att det inte gillar det eller köper det, men varför försöka hitta på och låtsas. Visst, du måste alltid göra saker du inte gillar, men du behöver inte vara någon du inte är. Du ska vara dig själv, alltid!

Hur är man det då? Ja, man måste ju veta vem jag är, eftersom du utsätts för tuffa situationer och du kommer alltid att bli tvingad att möta dina monster, så det är en bra livförsäkring. Då kan du också lättare sätta förväntningarna.

De sista åren har jag kanske levt mer som jag lärt. Jag berättade för koncernchefen och min närmaste chef om min prestationångest. Jag bad dem att inte driva på den mer eftrersom jag gör det så bra själv. Det låter kanske som självmord i en ”corporate- värld”, men det har underlättat mycket för mig personligen och det känns bra att själv ha satt förväntningarna, även om någon sedan vill ändra dem, då har du i alla fall ett underlag för diskussion.

Tillbaka till medarbetaransvar. Det talas hela tiden om chefens ansvar, men hur är det med medarbetarna då. Det är inte okej att projicera allt på chefen och undvika att titta på vad man själv gör. När jag lyssnar på männsikor som klagar på sitt jobb och sin chef undrar jag alltid vad de själva har för roll i det hela. Det är ju inte populärt att ifrågasätta detta som ni säkert förstår, men jag bara måste göra det. Är det så att chefen har 100% fel och medarbetaren 100% rätt? Aldrig. Det krävs åtminstone två för att dansa.

Som chef har man ett ansvar att försöka få andra att förstå bakgrunden till sina beslut, men ibland går det inte. Det är så bekvämt att skylla ifrån sig, då behöver man ju inte ta tag i svårigheter själv. Tänk vad enkelt att skylla på någon, och chefen är perfekt för detta! Ibland kanske det helt enkelt är så att chefen blir ett teurapeftiskt element för andras problem. Som chef måste man kunna få avsäga sig den rollen. Bestämt! Det är därför det är så viktigt att sätta förvätningar. Att inte bli föremål för andras smärta och oro är en ganska bra avgränsning i chefsrollen. Att sedan behöva hantera svårigheter, inklusive beslut som upprör och sårar är en annan sak.

Med dessa reflektioner färskt i minne kan det ju låta som chefsrollen är det värsta man kan ta. Nej nej nej. Lika eländigt, tungt, destruktivt och förjävligt är det underbart, utvecklande, berikande och inspirerande. Men många goda chefer och goda ambitoner ger upp pga av det som är betungande i chefsrollen, och det är oftast inte de svåra besluten utan att hantera medarbetare.

Att hitta en balans i vad som ska göras och vad som förväntas och skicka vidare ansvaret till omgivningen är viktigare än man tror. Att få stöd och inspiration och bekräftelse som chef är oerhört viktigt. Därför blir jag glad när chefer uppskattas någon gång också, att det finns de som ser vad alla dessa chefer åstadkommer. Det behövs en bättre balanserad bild av chefens roll. Där även medarbetarna visar respekt för att vi alla är människor.

Kanske särskilt extra från tid till annan för chefen. Leve alla chefer som utstår spott och spe och leve alla de chefer som från tid till annan får "credit" för vad det åstadkommer!

Ge inte upp!

3 kommentarer:

Johanna sa...

Hej, Fantastiskt inlägg som verkligen sätter fingret på sanningarnas ögonblick. Att bli bedömd i alla lägen och förväntas vända sig ut och in för att tillgodose allas behov borde vara på utgående. Helt rätt att vara tydlig och berätta om förväntningarna på sig själv och sina medarbetare. Det blir mitt nyårslöfte, redan nu.

Anonym sa...

Genial post and this enter helped me alot in my college assignement. Gratefulness you seeking your information.

Markus sa...

Hej Marika!
Tack för ett bra blogginlägg. Känns som ett angeläget ämne att ta upp detta med de olika sidorna av att vara chef.
Såg en studie för en tid sedan i DI där en övervägande del av unga människor (mellan 17-25 år) inte vill bli chefer på grund av vad de associerade till chefsrollen. Långa arbetstider etc.
Bra som sagt att ta upp detta ämne och åskådliggöra olika aspekter av chefskapet så vi får ett bra ledarskap i Sverige och i världen även i framtiden.
/Markus