Allt sker utifrån vår egen världsbild

Ledarskap kommer i så många olika former. Ledarskap utgår alltid ifrån den person som innehar rollen och hur långt den personen kommit i sin egen utveckling. Det man vet och lärt sig är både en begränsning och tillgång.

Det är lätt att ha åsikter om hur ett ledarskap ska vara, men vi kanske kan vara överens om att ju mer medveten och insiktsfull en ledare är, desto bättre blir dennes ledarskap.

Men vilken nivå av insikt krävs för att det ska fungera och vem bestämmer nivån?

Jag har genomgått många olika träningsformer för mitt ledarskap. Både rent utbildningsmässigt och i teorin, men också genom en mängd olika ganska utmanande uppdrag i ledarrollen.

Min spaning är att de tuffa uppdragen är det som lärt mig mest, men också möjligheten att träffa andra ledare och se hur de agerar i vardagen.

Det är fortfarande fascinerande att ledare ägnar sig åt projektion och att rädslan styr över beteendet. Ledare är inte mer än människor och ingen är perfekt, men som medarbetare kan man faktiskt kräva att ens ledare är klokare än andra. Med klok menar jag förmågan att se saker ur ett objektivt perspektiv, att inte utgå från sin egen norm i alla lägen och att komma ihåg att ledarskap handlar om att få andra att växa och sätta sitt ego åt sidan, åtminstone merparten av tiden.

För att kunna det krävs en stor portion självinsikt som bygger på träning och åter träning. Att skaffa sig någon eller några som kan ge perspektiv på ens eget agerande, samtidigt som man också måste stå stadigt i sin egen övertygelse.

I början av min karriär så var det viktigt för mig att fokusera på att utveckla andra för att skapa de bästa förutsättningarna för helheten och de resultat vi var ålagda att åstadkomma. Det var allt från att sätta gränser kring själviska beteenden hos medarbetare till att våga utmana min chef när det gällde etik och moral.

Jag fick också känna på hur rädslor påverkade mig att tvivla på min egen förmåga, men att samtidigt inte acceptera att få min integritet förlorad. Så här i efterhand var det en av mina största lärdomar, trots att det slet hårt på min självkänsla. Jag lärde mig då att förstå att många ledare använder sin härskarteknik för att skyla sin egen rädsla och oförmåga.

Kanske gör erfarenheten att jag snabbare kan se igenom dessa beteenden idag, men de som startar sin karriär har inte detta med sig och kan därför hamna i en situation där de bryts ner och tappar bort den potential som de har.

Jag har alltid haft ett mantra och det är att ju mer insiktsfull och modig du är, desto mer gott kan du göra och slippa egen ångest. Det är den egna ångesten som ofta behöver lättas genom att projiceras nedåt i organisationen. Rädda chefer med stora egon lyckas ofta i det korta, men förlorar alltid i slutänden. Tyvärr drar de med sig människor på vägen som kanske aldrig repareras.

Självklart kan vi inte annat än utgå från vår egen erfarenhet, men det finns en risk att det är just den som gör oss blinda. Därför är en väg till mod och självinsikt att lyssna på andra, lära av andra och studera vad andra gör. Utifrån det kan du lättare välja den väg du själv vill stå för.

Transparens och genuinitet kommer man långt med. Det är då lättare att se sig själv i spegeln, men också möta människor du träffat under din karriär.

Ingen kan uppskatta en chef till 100%, men du kan alltid stanna upp och göra om. Det kräver mod, men att inte göra det skapar ännu mer obehag. Rädslan att misslyckas är just det som får dig att förlora förmågan och insikten. Om du vågar kasta ditt ego och hålla hårt i din integritet, finns det större möjligheter att vara den balanserade och insiktsfulla ledaren. Då är du också kapabel att leda andra.

Att kunna leda sig själv innan du leder andra är kanske ett slitet uttryck. Men verkligen sant.