måndag 5 december 2016

Chefer och narcissister

Chefer får ofta olika epitet.

Psykopat och narcissist är ofta beskrivningar av chefer och det är givetvis inte positiva ordalag.

I vissa undersökningar sägs det att dessa drag har vissa fördelar och att man kanske måste ha dem för att kunna hantera de tuffa utmaningar som ingår i ett chefskap.

Att vilja ta ledning, få vara med och bestämma, fatta beslut, entusiasmera, känna att man har en roll, en plats. Ja, det kanske finns drag av det i dessa epitet.

Chefer har alltid fått stå föremål för människors irritation att bli bestämda över, för auktoriteter, för de som har makten att bestämma hur det ska gå för mig.

Självklart finns det därför ett slags chefsförakt. Om dessa chefer dessutom uppvisar irriterande drag och lyckas vända och vrida på sanningar eller osanningar, ja då förstärks bilden av en opålitlig, självfixerad och girig person.

Kanske var det så förr i tiden, att brukspatron eller direktören utnyttjade sina arbetande. Eller så är det en svunnen tid och dess miljö som passade väl att fortsätta att driva vidare, allt för att inte skapa en obalans mellan chefer och medarbetare.

Idag vet kloka och utbildade chefer och medarbetare, att så inte är fallet. Visst finns det olika människor med olika drag, detta gäller ju inte bara chefer, utan även människor i allmänhet och även medarbetare.

Alltför sällan lyfts det goda ledarskapet fram och media har också ett större intresse att visa på de felaktigheter och odrägligheter som begås. Det säljer fler nyheter. Precis som elände säljer mer i största allmänhet.

I en värld där det nu kommer ledare som kanske inte helt klart står för oegennytta och allas lika värde, kan man ställa sig frågan om det i en orolig värld finns en trygghet i dessa narcissistiska och psykopatiska drag?

När vi är oroliga leds vi gärna, när vi känner oss starka vill vi ha frihet?

Att leda i oro och med utmaningar kräver än mer perspektiv. Då krävs mod och en stark motor att driva framåt. Kanske måste det finnas ett visst mått egna agendor för att ha motivationen, kanske måste ledaren våga strunta i allt som eventuellt kan hända och våga utsätta sig för faror?

Allt detta handlar ju om att sätta andra i första rummet med sig själv som insats. Något som få människor av naturen gör. Överlevnad handlar i mångt och mycket om mig själv. Att det finns ledare som ändå klara detta är beundransvärt.

Att det finns narcissister och psykopatiska drag kanske då inte är så förvånande.

Vi behöver alla stärka de goda sidorna utan att glömma bort att det utmanande också kräver något mer.

Goda ledare behöver kanske drag av de mindre goda. Det är balansen som är det viktiga.

Låt oss hjälpas åt att hålla den.

Inga kommentarer: