Inkludera inkludera inkludera

Nog är svenskt ledarskap signifikant med att skapa och ge utrymme för delaktighet. En förmån som många tar för givet. Frågan är vad detta kommer ifrån och hur det blivit en så stor del av vår ledarskapskultur.

Självklart nås större framgång när fler personer involveras och fler idéer kommer upp på bordet. Men att det blivit vedertaget som en slags rättighet, kan man kanske diskutera.

För några veckor sedan träffade jag en chef, som berättade för mig, att han i början av ett nytt uppdrag, snabbt såg vilka utmaningar som fanns och ville ta tag i dessa.

Nu i efterhand inser han att den som var ansvarig för just den delen av verksamheten känt sig överkörd, vilket skapar problem för chefen i nästa led.

Faktum var att just den enheten hade dragits med stora problem och nuvarande chef hade inte lyckats komma med en bra och framgångsrik lösning. Den nya chefen ville givetvis, i all välmening, dela med sig av sin erfarenhet och dessutom var det denna chefs övergripande ansvar att även denna enhet gick bra.

I vårt land är det lätt att känna sig kränkt när någon överordnad kommer in med sina idéer. Det är givetvis skillnad på att peta i detaljerna, men att som huvudansvarig chef vilja snabba på processen för att redan tidigare har missat målet, är väl ganska självklart.

Man undrar varför det måste tassas på tårna och att det är svårt för många att acceptera att chefen bestämmer. Någonstans är det ju den högsta chefen som har ansvaret och får ta smällarna.

Kanske handlar det om olika tempon, eller avsaknad på erfarenhet. Det skulle ju kunna ses som positivt att få hjälp och idéer hur utmaningarna ska lösas, utan att det går prestige i det hela.

Om chefen jag mötte hade varit en arrogant typ, hade jag förstått reaktionen, men så är inte fallet.

Nu har den direktrapporterande chefen tappat förtroendet och obstruerar därför när det gäller att agera överhuvudtaget. Då kommer nästa utmaning. Att man som chef då inte kan sätta ner foten och få saker gjorda. Då ska man istället krypa till korset och varsamt arbeta upp tilliten, för att sedan hoppas på att det sker något.

Jag raljerar givetvis en aning, men så här kan det gå till i svenska verksamheter på flera ställen. Chefen blir gisslan i att kunna bestämma och agera.

Det måste finnas ett sätt där chefen kan bestämma och att det accepteras, likväl som att inkludering av andras åsikter och delegering av ansvar ska kunna göras, oavsett hur chefen agerat initialt. Annars måste chefer ägna sin tid åt taktikplanering istället för att få saker gjorde.

Kanske är det den taktiska förmågan som hjälper svenska chefer att få saker gjorda, utan att uppfattas som dominanta och härskande.

Respekten för chefens beslut och förmåga att se vad som ska göras kanske behöver förbättras.

Alla chefer är inte med automatik envåldshärskare och diktatorer.

Ibland får men den bilden när man läser vad som står i massmedia och när man träffar chefer som berättar sina historier.