torsdag 29 oktober 2015

När chefen inte är chef

Jag undrar om det är en svensk företeelse eller bara en tillfällighet, men sista tiden har jag träffat ett flertal chefer som i sin tur har en chef som inte verkar vilja ta sin roll på allvar.

Med allvar menar jag att chefen delegerar uppgifter som man rimligen kan tänka att denna faktiskt bör ansvara för.

Som att till exempel leda sin ledningsgrupp, stå för vision, strategi och mål samt peka ut en riktning.

En ledare kanske missar att han eller hon är en auktoritet som förväntas leda styrkorna i något avseende i alla fall.

Det finns organisationer som är platta där var och en är sin egen ledare. Det fungerar utmärkt i virtuella team, i dynamiska organisationer där kreativiteten är en del av affärsmodellen, men det fungerar mindre bra i andra strukturer.

Vad händer så när en ledare inte verkar vilja leda? Det utarmar givetvis förtroendet och auktoriteten och även respekten från omgivningen.

Ett frånvarande ledarskap är i många stycken ännu mer skadligt än det som väljer att exkludera delaktighet. Att vara frånvarande är ju på sätt och vis också att exkludera.

Jag har inga bra svar på varför det är på detta sätt. Jag har frågat deras omgivning men de förstår inte heller. Det kan röra sig om ren feghet eller om ett missriktat försök att delegera ansvar, visa att det finns tillit eller ta tillvara andra som är bättre inom områden än chefen.

Kanske finns det olika sätt att se på vad ett gott ledarskap är, kanske tror man på konsensus modellen så starkt att man blivit blind?

Givetvis är de flesta i omgivningen inte tillräckligt modiga för att ta upp frågan. Hur ska de formulera vad de ser och hur tas det emot?

Idag träffade jag en kvinnlig och två manliga chefer som lider av detta problem. Deras närmaste chef har helt enkelt abdikerat från chefsrollen, utan att veta om det själva.

Det gör att de måste leda sin chef, vilket givetvis skapar frustration och att de tappar tron på ledarskapet. Det skapar otydlighet istället för delaktighet.

När en chef frågar: vad tycker du? så är det givetvis bra att inkludera. Men om denne aldrig säger: så har tycker jag, ja då blir det svårt för omgivningen att sätta alla ramar själva.

När det närmaste chefsledet blir förvirrade, blir plötsligt grundtanken om inkludering, delaktighet och konsensus inte den goda idén som den säkert vart tänkt att vara.

Chefer som inte vill vara chefer eller väljer att inte vara det, är nästan mer skadliga än de som upplevs som auktoritära och oflexibla.



Inga kommentarer: