I vårt land har vi haft en tendens att tycka att det är fult med människor som visar upp ett alltför stort självförtroende. Inte så att man ska förminska sig själv helt men gärna inte visa sig för mycket. Något som unga människor verkar strunta blankt i. Kanske är vi på väg lite mer åt övriga delar av världen, där det är en fördel att kunna sälja sitt eget varumärke och dessutom vara stolt över detta.
Men hur hittar man som chef en bra balans mellan medarbetarnas hybris och vad som är hälsosamt självförtroende och självkänsla?
De finns de som påstår att en människa med bra självkänsla aldrig får hybris. Kanske är det så.
Men så finns det ju de där, medarbetare och chefer runt en som av någon märklig anledning ser ner på andra. Anser att de själva är förträffliga och att resten av omvärlden är en samling loosers. Man kan ju undra vad det kommer ifrån? Kanske är curlinggenerationens barn föremål för detta men de brukar ändå ha en slags charmig naivitet kring sin egen förträfflighet, de är inte på allvar föraktfulla.
Att försöka skapa team och samarbete med ett gäng nedlåtande typer är som förgjort, att själv behöva lyssna till och se på när människor från tid till annan ”dissar” sin omgivning är ett stycke brott mot de mänskliga rättigheterna.
Nu tror du att du kan omvända dem, få dem att inse att de inte är så förträffliga, men hur ska det gå till? Att montera ner en person som har en hög uppfattning om sig själva är ju också att släcka en låga av energi. Varför ska de gå med på att ändra sin självbild? Vad finns det för positivt i att sluta tycka att du är bättre än alla andra?
Svaret kanske är flera, men i det långa loppet vill ingen vara med någon som ständigt uppträder föraktfullt, kanske är man rädd och jamsar med men innerst inne så finns det ingen som på allvar respekterar dessa människor, så den makt de tror sig ha är inte sann, inte äkta.
Här kan man börja med förändringen. För de som vill ha makt vill ju ha äkta makt. Tanken på att ha makt och inse att den är på låtsas. Fy vad läskigt!
Så det enda du kan göra är att skrämma till förändring. Att byta ut en rädsla mot en annan.
Falsk makt mot sann makt.
Låter det inte lockande?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej Marika!
Jag går en utbildning i Affärsmannaskap med inriktning till Chef/ledare och har som mål att bli butikschef en dag. Ville bara säga att jag följer din blogg och tycker du har många intressanta tankar och funderingar runt ledarskap. Är väldigt roligt att få ta del av dem. Ha det gott mvh/ Victoria
Mycket bra!
Och tankeväckande.
Själv tänker jag såhär:
Vill jag ha möjligheten att kunna göra affärer och samtidigt kunna möta min egen blick i spegeln på morgonen?
oja men man måste ju också ha en väldigt stor portion självdistans och veta att man är älskad för den man är inte för det man gör...
.-)
Självdistans är kanske bland det svåraste att ha i en navelskådande värld. Att bli älskad för den man är är alla människors önskan, som chef är den man är inte alltid kopplat till det man gör. Att vara sig själv är bra, men också viktigt att skilja på sin roll som chef och som person för sin egen del, just för självdistansens skull. Att skilja på det för omgivningen är ibland kanske ännu viktigare.
Skicka en kommentar