Hur ett bra ledarskap ska vara kanske kan uppfattas som självklart.
Alltför snälla chefer anses för otydliga. Tydliga chefer
anses inhumana och alltför undflyende chefer uppfattas som fega.
Hur man än gör som ledare så är det alltid någon som det
inte passar för och visst är människor olika. Det situationsanpassade ledarskapet
har från tid till annan ansetts vara det bästa.
Men vad är bäst och för vem?
Som ledare måste du ju ändå kunna vara transparent och vara
så nära den du är som möjligt. Vår egen uppfattning som ledare blir ju också
subjektiv och det enda vi kan göra är att jobba med att utveckla oss och jobba
med någorlunda objektiva bilder av vår egen självinsikt.
Olika personer behöver kanske olika typer av ledarskap, men varför
är det alltid chefen som ska anpassa sig?
Att sätta gränser för de som vill bestämma själva kan
upplevas som en provokation och för de som vill ha instruktioner, blir ett
delegerande ledarskap stressande.
Att försöka bli den chef som andra vill ha är en omöjlighet.
Varför ens tänka tanken. Ingen frisk relation bygger på att hela tiden anpassa
sig, till slut vet ingen vem man är och allra helst en själv.
I pressen framhålls ofta de tuffa chefernas ledarskap som
orsaken till dålig arbetsmiljö och utbrändhet. Är du börsbolagschef så ingår
det även att hissas eller dissas i pressen.
Har vi tappat respekt och förtroende för ledarskapet som
helhet och angriper det när det inte passar våra syften?
Många väljer ju inte sitt jobb utan sin chef sägs det och
det finns en hel del statistik på att de flesta lämnar sina jobb pga. en dålig
chef.
Så ledarskapet har en central roll, oaktat vad vi tycker om
den.
Ledarskapet skiljer sig också markant mellan olika länder
och kulturer och vad man önskar och vi gillar att sätta epitet på olika länders
ledarstilar. Vi svenskar anses vara alltför konsensusorienterade, medan andra
anses vara alltför hierarkiska.
Diktatoriska ledare hatas av vissa och hedras av andra. Vilken
är då vattendelaren?
Frihet.
Ju mer frihet vi vill ha eller är vana vid, desto mer ändras
synen och behovet av ledarskap. Om ledarskapet beter sig på ett sätt, får man
en befolkning, ett land, en verksamhet eller team att böja sig för detta.
Några få rebeller utmanar ledarskapet, men oftast inte det
ledarskap som inskränker friheten, utan de som ger frihet. Ett sådant ledarskap
kan anses vara svagt hos vissa och ju mer maktfullkomlig en ledare är, desto
större trygghet.
Att ge frihet är ett ge upp viss kontroll. Att en ledare
behöver alltför mycket kontroll är kanske ett bevis på rädsla, brist på tillit
till andra och ett sätt att skydda sig själv. Att tillförskansa sig olika typer
av förmåner kan också vara lättare om du uppvisar en mer hotfull sida.
Frihet är viktigt för alla. Att kunna välja, men också att
ibland inordna sig i regler och strukturer. En ledare behöver hantera bägge,
men alltid i egenskap av att inte tappa bort sig själv.
Att våga vara den du är kanske är en del av mognaden, men att komma dit tar tid. Det borde även gälla medarbetare. För vad är ett bra medarbetarskap?
Kanske är det bara i Sverige vi lägger tid på dessa
funderingar. Kanske är det enklare att chefen bestämmer och vi fogar oss utan
att känna oss kränkta eller styrda.
Frihet måste hanteras varsamt. Både av ledare och dennes
omgivning.
Så ett bra ledarskap kan aldrig verka om inte omgivningen är beredd att ta emot det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar