Är det alltid bra att vara rak?

Som chef och ledare ställs du inför olika valsituationer.

Verksamheten eller medarbetarna. Du själv och din egen position i förhållande till strategi och inriktning etc.

Att hela tiden balansera dessa olika frågor är inte enkelt. Många chefer slutar sina uppdrag då de själva, eller andra, anser att de har olika uppfattningar om hur verksamheten ska bedrivas. Vissa slutar också efter massiv kritik från medarbetare, då chefen tvingas till beslut som denna ska genomföra.

Att vara sina värderingar trogna och sitt civilkurage kanske ses som självklart, men det har också ett annat pris: att du kan förlora ditt jobb, din status eller ditt värde.

Många chefer har sin identitet i sitt jobb. Kan tyckas märkligt, men där har de en position, ett mandat. De kan påverka och få göra skillnad. Om det tas ifrån dem så lämnar det givetvis ett stort hål för många.

På senaste tiden har jag mött ett stort antal kvinnliga chefer. De vittnar om att de inte kan acceptera, som de tycker, märkliga beslut. Beslut som har med egna agendor att göra, beslut som handlar om politik snarare än vad som är bäst för verksamheten eller vad som är bäst för kunden.

Det finns givetvis manliga chefer som inte heller accepterar att anpassa sig när de inte kan stå bakom det som ska genomföras.

Alla dessa väljer att lämna sina tjänster i en eller annan form. De orkar inte spendera sin värdefulla tid med en aktiviteter som inte är vare sig konstruktiva eller produktiva. De lämnar med huvudet högt men också, i dagsläget, till en situation som gör att de kanske inte kan få ett nytt mandat så självklart, och det påverkar deras behov av att just få göra skillnad.

Många beundrar dessa chefer, de som vågar stå upp för sin sak och inte jamsa med.

Det gör dock att de modiga cheferna med civilkurage oftare ger sig av och kvar blir ju resten. Frågan är vem som vinner på detta?

Kvinnorna väljer ofta att släppa chefsrollen helt och i debatten kring att det finns för få kvinnor på ledande positioner, skapar detta kanske ett större problem.

Att anpassa sig så till den milda grad att din person dina värderingar inte längre får utrymme är ju ingen bra lösning. Dock finns det flera som gör det, eller menar på att det inte är så viktigt för dem att ha rätt.

Likgiltigheten anses ju vara en av de farligaste ställningarna att ta. Men kanske är det så att just likgiltigheten ger utrymme för att fortsätta behålla sin möjlighet att vara ledare och chef?

Balansgången mellan din egen självrespekt och att anpassa sig är hårfin.

Självklart är det alltid bättre att vara sann mot dig själv, framförallt som ledare. Det kommer alltid ikapp dig förr eller senare. Men ibland kan sanningen också motverka ett öppet och hållbart ledarskap.

Ju fler som vågar ha civilkurage, desto större antal hållbara chefer. Men kanske hållbara för sig själva, inte nödvändigtvis i organisationer?

Eller är det kanske så att det inte finns någon annan väg än att vara rak?

Det kostar även på för de som är lite mer krokiga.