Är chefer alltid frustrerade?

Frågan kanske låter märklig. Men till saken hör att många chefer tycker att det är svårt att nå fram till sina medarbetareoch omgivning.

Chefen förväntas ligga steget före och vill kanske också göra det. Då uppstår förstås ett litet gap mellan dem och omgivningen.

Ju större gap, desto större frustration.

Men vad gör man när ingen förstår vad man säger? Vad händer när chefen blir missförstådd eller inte förstådd alls?

Det är ganska vanligt att en chef vid något tillfälle i sin karriär drabbas av olika typer av hinder och ibland kritik som handlar om medarbetares bedömning och tolkning av chefen och dennes agerande. Det är nästan som ett brev på posten. När man förändrar så händer det saker i organisationen.

Medarbetarundersökningen används ibland som ett slagträ och om den inte utformas utifrån en vision om ett gemensamt ansvar, tenderar den att bli ett underlag för att underblåsa chefens ställning.

När det uppstår oro och kritik finns det ibland någon som görs till språkrör för hela verksamheten. Frågan är varför? Vill man hjälpa eller stjälpa?

Att hamna där som ledare och chef är frustrerande. Man ifrågasätter kanske sig själv i första hand och på ett sätt blir man utmanad. Ingen gillar att bli utmanad offentligt. Framförallt kanske inte en chef som gillar att leda och ha mandat.

Man gör sitt bästa men når ändå inte fram. Man kämpar med att försöka tydliggöra vad man vill och vad som behövs, men ingen lyssnar eller förstår.

Så här ser många chefers vardag ut och mycket mer ofta än du tror, men man talar inte om det. Chefen ska ju vara den som ytterst ansvarar och får tåla detta men det betyder ju inte att allt ansvar ska hamna där.

Har vi i Sverige kanske blandat ihop ansvar och befogenheter. Har vi befogenheter har vi ansvar men inte tvärt om. När det passar lyssnar vi på chefen och när det inte passar gör vi det inte. Eller?

När medarbetare har kritik att framföra om den högsta chefen, hur ofta tar mellancheferna sitt ansvar och står emellan? Inte så ofta som man tror. Står ordförande i styrelsen upp? Ibland? Så på något sätt är chefen utlämnad till sin egen förmåga eller oförmåga att kommunicera och förtydliga.

Kanske är det den svenska konsensusmodellen som gör att chefer blir förvirrade och frustrerade?

De känner sig ibland energidränerade och trötta på att alltid behöva vara perfekta. Korrekta, insiktsfulla och möta varje individ på just det sätt han eller hon förväntar sig.

Frustrerade chefer skapar frustrerade medarbetare. Eller är det tvärtom?

Hur frustrerad är chefer egentligen? Mer än du tror.

Kanske är det därför många upplever ledarskapet som sämre än önskat.